I måndags firades busschaufförens dag. Undrar om någon bussresenär passade på att gratulera? Jag funderar också på varför vi inte kan hylla människor som hjälper oss i vardagen varje dag istället för den 18 mars varje år. Samma sak med yrkesförarnas dag som firas den 9 september. Utan dessa yrkesgrupper så får vi svårt att nå klimatmålen, har ingen mat i butikerna att handla och måste sluta klicka hem kläder på nätet. Men ger vi dem nog cred för det de gör i samhället?
Själv är jag utbildad ekonom. Att det inte finns någon dag för oss känns ganska självklart. Vi hjälper inte särskilt många. Vi kliver inte heller upp i ottan eller tvingas sova längs vägrenen för att utföra ett arbete som behövs för att alla våra andras vardagar ska fungera. Men ändå så ses det ofta finare att sitta på kontor än att köra mjölk eller skolbarn. Samma mönster när man tittar på tech- eller SaaS-bolag. Många förundras över nya, coola lösningar som egentligen bara är ”nice to have” och som adderar lite livskvalitet på toppen av allt annat snarare än tech-lösningar som digitaliserar så kallade grovjobbar-branscher. Man får lätt känslan att vissa digitala lösningar är finare än andra och därmed förtjänar mer tid i rampljuset.
Kanske är det just därför jag är så förtjust i att vi på Colix gör just det. Digitaliserar buss-, transport-, åkeri-, bygg-, och industriföretag, alltså. Det ses bevisligen inte som så sexigt utifrån men vilken nytta vi gör för våra kunder! Jag skulle nästan säga att det är lite demokrati i det hela när det kommer till att göra någons arbetsvardag enklare och digital. Vi ser till så att busschauffören lätt kan gå igenom bussen inför nästa körning och se till att den är körduglig nog att köra skolbarn i, att de kan sköta sin avvikelserapportering, kan ansöka om semester, få information från chefen, chatta med kollegorna, rapportera in skador på bussen eller kanske en kvarglömd skolväska med viktig bok inför provet i. Att digitalisera dessa branscher är lite mer på riktigt. Tycker jag. Kanske är det därför jag älskar mitt jobb.
Och kanske är det eftersom jag tänker som jag tänker som jag inte tycker att det skulle behöva finnas någon särskild dag för busschaufförerna eller yrkesförarna. Men fram till dess fler vurmar för dessa branscher och människor så kanske vi låter uppmärksamhetsdagarna vara kvar och passar på att ropa: Grattis! till busschauffören nästa år den 18 mars. Och fram till dess kan vi väl enas om att vi åtminstone hälsar glatt varje gång vi kliver på en buss och försöker sluta svära och vifta argt åt lastbilschaufförerna när de bara försöker göra sitt jobb ute på vägarna. Kanske blir då busschaufförerna åter en man/kvinna med glatt humör, som man i alla fall sjöng när jag var barn.
